Feel the HEAT
Kenny Lockermo lämnar HEAT, och "nya Europe" lär få det svårt nu.
Nåddes idag av den mycket tråkiga nyheten att svenska HEAT går skilda vägar med sin sångare Kenny Leckermo.
Bandet annonserar efter en ny sångare och säger sig inställda på att fortfarande uppnå visionen om att bli världens bästa rockband, något som dock blir svårt utan Leckermos fantastiska röst och sångteknik. Nu ska man kanske inte måla fan på väggen ännu, tills man hört ersättaren. Visst finns det flera band i historien som knäckts av sångaravhopp, men det finns också exempel på motsatsen där band lyfts till en högre nivå av att byta sångare. Minns till exempel när Bruce Dickinson ersatte Paul Di'Anno i Iron Maiden. Många av fansen sade då att Maiden aldrig skulle klara sig utan Di'Anno. Samma år släppte de The Number Of The Beast och fick sitt internationella genombrott.
Så, jag håller tummarna för HEAT, och om inte annat hann de i alla fall ge oss två fantastiskt underhållande hårdrocksalbum i form av "Heat" och årets släpp "Freedom Rock". Tack för dina insatser, Kenny!
Helloween till Sverige!
Dagens glada nyhet är att tyska metalveteranerna Helloween släpper ny platta till hösten, och strax därefter ger sig ut på en turné som når Sverige med inte mindre än 3 konserter.
Helloween är alltid välkomna, och det blir till att masa sig iväg till Mejeriet i Lund i december, var så säkra!
Ska också bli spännande att höra vad de knåpat ihop i studion denna gång. Jag avstod från att köpa den i mina ögon tämligen värdelösa Unarmed - en samlingsplatta där Helloween satt ihop ett dussin akustiska och omarrangerade versioner av några av sina populäraste låtar, men de senaste "riktiga" albumen har varit helt okej i mina öron, inte minst Keeper Of The Seven Keys - The Legacy som hade en hel del riktiga pärlor i låtlistan.
Nya Maidenlåtar
Jag gillar låten skarpt - ett härligt riff och grym text. I dagarna kom så ännu ett smakprov: http://www.youtube.com/watch?v=6DmR5U7DXiM
Att döma av de två låtarna blir inriktningen på den platta ganska annorlunda jämfört med de senaste släppen.
Tycker det låter som att man söker sig tillbaks mot "Fear of the Dark"-tiden, då man hade ett mer rock n'roll-präglat sound i låtar som From Here To Eternity, Holy Smoke m.fl. Samtidigt gör man inte avkall på de längre och mer ambitiösa arrangemangen, utan det verkar som vi Maidenfans kan se fram emot en ytterst intressant fusion mellan Maidens episka sida och deras rockiga motsvarighet. Ska bli oerhört spännande att ta del av albumet i sin helhet om exakt en månad!
For Whom The Bell Tolls?
Klämtar klockan för Metallica? Jag kan inte för mitt liv begripa vad som hänt med de gamla thrashmetal-gigianterna, som gav oss klassiska album som Master Of Puppets och And Justice For All.
Detta inlägg med anledning av att jag nyligen införskaffat senaste släppet Death Magnetic i hopp om att
Hetfield & Co skulle ha tagit sig i kragen efter katastrofalt svaga St Anger,men sanningen att säga är Death Magnetic inte mycket bättre. Eller, jo förresten, den är mycket bättre, inget snack om den saken.
Men jag har högre krav på Metallica än att de ska överträffa en platta som St Anger. Tyvärr verkar det som att det är dags att skruva ner förväntningarna på det här gänget, och bara konstatera att de aldrig kommer nå
80-talsnivån igen.
Vart gick det då snett för Metallica? En populär förklaring många svänger sigmed är att Metallica dog med basisten Cliff Burton, när denne förolyckades under turnén 1986. Jag köper inte den förklaringen. För det första var
Burton inte överdrivet involverad i Metallicas kreativa process, som även i tidiga år huvudsakligen utgjordes av sångaren/gitarristen James Hetfield och trummisen Lars Ulrich. För det andra släppte Metallica sin, enligt mig, bästa platta någonsin - And Justice For All - efter Burtons bortgång, och den plattan följdes upp av bandets försäljningsmässigt största framgång - Metallica, populärt kallad The Black Album.
Gåtan är alltså svårare än så att lösa, men förmodligen är Hetfields alkoholproblem en stor bov i dramat. Det verkar också som att bandet tappat sugen att skriva ny, bra musik, och mest släpper nya plattor för att få en ursäkt att dra ut på turné och spela sina gamla låtar.
Nu har jag inte järnkoll på låtlistorna från de senaste turnéerna, men jag vet att det spelats en hel del från Master of Puppets och Ride The Lightning, bland annat.
Nåja, alla band åldras inte med värdighet. De mest hängivna fansen bryr sig förmodligen mindre än vad jag gör, och konsertbiljetterna säljer slut ändå.
Tycker bara det är förbaskat synd, när man vet vad det här gänget är, eller åtminstonde har varit, kapabla till i studion.
Iron Maiden's Gonna Get You - Wherever You Are
Det var någon gång i slutet av 80-talet - tror det var 1989 eller 1990, som jag stiftade min första bekantskap med Iron Maiden. Grann-grabben hade de flesta plattorna på vinyl, och jag hade fått spela av ett par av dem på kassett. Det var Number of the Beast på ena sidan, och Seventh Son Of A Seventh Son på den andra. Mest spännande tyckte jag Maidens skivomslag var. Stora, snygga motiv, med mumiefiguren Eddie ständigt i centrum.
Musiken var svårare att ta till sig lika omedelbart. Det lät absolut inte dåligt, men det tog ett tag att få grepp om Maidens stil, som var tämligen annorlunda jämfört mot det mesta av den hårdrock jag lyssnade till på den tiden.
Visst hade Maiden sina "hits" - Running Free, Run To The Hills, Can I Play With Madness m.fl som satte sig ganska snabbt, men jag fann större nöje i att lyssna på de långa, storslagna kompositionerna, som tog mer tid att sätta sig in i, men belönade lyssnaren mångfaldigt när man väl tog sig tid att verkligen lyssna. Minns att Rime Of The Ancient Mariner snabbt fångade mitt intresse - det var ju den längsta låt man någonsin stött på med sina nästan 14 minuter. Sådant betraktades som oändligt spännande av en begynnande hårdrockslyssnare och gitarrist i vardande.
Så här ca 20 år senare är det bara att konstatera att Maiden känns lika spännande som någonsin, och med ett nytt skivsläpp runt hörnet (det första på fyra år!) är intresset på topp. Egentligen har inget annat band kommit nära att hota Maidens position som mina absoluta favoriter.
Jag medger att jag periodvis lyssnar mer på andra artister än Maiden, men det är alltid Maiden man återkommer till, och jämför allt annat emot. Sedan har Maiden en repetoar som helt enkelt inte går att tröttna på. Med 15 studioalbum och diverse liveplattor i bagaget, besitter Maiden en spännvid och mångfald som få andra band kan göra anspråk på. Deras fantastiska egenskap att variera sig i stilar och framförande samtidigt som de behåller sitt klassiska sound, gör att de samlar fler och fler fans samtidigt som de behåller sina gamla. Att gå på Maidenkonsert är en härlig upplevelse, där man får dela sin passion för Maidens musik med flera generationer fans. Till saken hör förstås att de är ett oerhört bra liveband. För den oinvigde kan jag rekommendera någon av live-DVD:na Rock In Rio eller Live After Death, som fångar bandet live i all deras briljans.
Jag kommer återkomma mycket till Maiden framöver, men ligger lågt för tillfället tills dess att nya albumet The Final Frontier närmar sig release, varpå ni kan räkna med en stor recension av det albumet.
Tills dess kan ni ju hålla till godo med utmärkta El Dorado, som släppts ut som en gratis MP3 som smakprov från den kommande plattan: http://www.youtube.com/watch?v=0lwrg2u_gCM
Debutinlägg
Har själv spelat gitarr sedan 13 års ålder, och har på senare år även lagt keyboard till repetoaren. Hårdrocksintresset väcktes redan i unga år, när dagmorsans grabb spelade Mötley Crue för oss ungar. Minns än idag när ett gäng 4-åringar headbangade till "Shout At The Devil"! Sedan blev det ju en hel del luftgitarr i grannens garage. Vi målade oss som KISS och spelade på pappgitarrer som hans farsa fixat till åt oss.
Första skivköpet skedde vid 12 års ålder, och albumet i fråga var "Live In The UK" med Helloween - på vinyl, såklart!
Sedan samlade man noggrant ihop allt som Helloween släppt fram tills dess - kommer ihåg att de två "Keeper Of The Seven Keys"-skivorna ansågs extra åtråvärda som bildvinyl, och samlingen kompletterades när man fick "Walls of Jericho"-LP:n i julklapp av morsan & farsan - men jag kunde inte begripa varför Kai Hansen sjöng på den när han bara spelade gitarr på de andra skivorna.
Underbara minnen.
Helloween var det stora favoritbandet då, och man glömmer aldrig sin första kärlek. Helloween är fortfarande ett av banden som följs noga, och varje nytt släpp införskaffas. Dock kan man väl säga att husbandet framför alla idag heter Iron Maiden - dessa brittiska hjältar som försett oss med kvalitetshårdrock sedan det allra tidigaste 80-tal.
Fantastiska musiker, och det jag framförallt älskar med Maiden är den oerhörda spännvidden i låtmaterialet. Maiden känner inga gränser, utan levererar allt från korta, ösiga spår till storslagna epos. Det fascinerande med Maiden är att det låter Maiden oavsett vilken inriktning de väljer på en låt eller album. Mer om detta i kommande inlägg!
I denna blogg kommer jag skriva om allt som har med hårdrock att göra utifrån personliga åsikter, minnen och reflektioner, och hoppas på många läsare. Kort sagt törs jag lova att alla som gillar hårdrock och har rötterna i 80-talet kommer finna mycket läsvärt här!
Vi hörs i kommande inlägg!
